Skogen

Han springer fram genom skogen, hjärtat bultar i bröstet. Grenarna knakar av hans vikt, fötterna plaskar i dyiga hål som gömmer sig under mossan. Svetten rinner i pannan och kroppen skriker efter att få vila. Men han kan inte stanna. Inte än.

Då ser han den. En ensam barnsko som ligger på sidan och stirrar upp mot honom i blåbärsriset. Han tar upp den och kramar den hårt. De måste vara här någonstans. Han skriker deras namn tills han blir alldeles hes och halsen känns torr och raspig. När orden inte längre hörs så står han stilla och lyssnar. Sluter ögonen för att kunna höra dem bättre. Men allt han hör är ljudet av sitt eget hjärta som bultar.

Han håller den lilla skon krampaktigt i sin famn. Fortsätter längre in i skogen. De måste vara här någonstans!

De sitter runt den knastrande brasan och pratar. Han har armen om deras yngsta dotter Ella och hans fru sitter och flätar håret på Maja samtidigt som hon håller fram en pinne mot elden med en stor vit marshmallow längst fram. Det dröjer inte länge förrän den är kolsvart och Maja mumsar i sig den fast det bränns i munnen på henne. De är glada, lyckliga och han har en skön känsla i kroppen. Känslan av att livet inte blir så mycket bättre än så här. Han har sin familj och de har det bra tillsammans. Livet är faktiskt ganska perfekt!

Plötsligt knakar det till inne i mörkret bakom honom. Han vänder på huvudet och tittar in mot skogen. Men det är alldeles kolsvart så han ser ingenting. Ljuset från brasan når inte in mellan träden. Ingen annan verkar ha hört ljudet. De fortsätter med sitt utan att sluta. Kanske inbillade han sig bara. Han vänder tillbaka huvudet mot värmen och ler mot sin fru.

Den lilla skon är hoppet om att han går åt rätt håll. Han visste egentligen inte vart han skulle börja leta när han insåg att de var borta. Fötterna tog honom bort från vägen till tryggheten och in mot det mörka och dolda. Den djupa skogen som skulle fortsätta i all oändlighet om han inte vände om igen. Men han måste fortsätta, måste hitta dem innan det är för sent!

Det blir tätare mellan träden och han kan inte ta sig fram lika fort längre. Tur är väl det för annars hade han kollapsat. Efter att ha trängt sig mellan granar och snår så hör han ett ljud. Den här gången är det inte hjärtat, något annat överröstar det. Ljudet av vatten.

Det dröjer inte länge förrän han är framme vid en porlande bäck. Har de tagit sig över bäcken eller fortsatt åt höger eller vänster? Han tvekar lite och ser sig omkring, vet att det är dyrbara sekunder som går till spillo. Då ser han någonting på andra sidan bäcken. Någonting rosa som fladdrar i vinden.

När flätan är klar i Majas hår så knyter hans fru fast ett rosa hårband. Sen grillar hon också en marshmallow och fnittrar ikapp med Maja när den tar eld och börjar brinna.

- Du måste blåsa på den mamma, sen är det bara att äta.

Det knakar till i skogen igen, men den här gången ignorerar han ljudet. Han vill inte att någonting ska störa deras gemenskap vid brasan. Varför kan de inte vara så här glada och lyckliga hemma? Måste man ta sig ut till ingenstans för att hitta lyckan?

Han känner hur Ella reser på sig, men han vill inte att hon ska gå.

- Vart ska du? frågar han och tar tag i hennes arm.

- Jag vill sitta med mamma och Maja.

- Nej, stanna här hos pappa.

- Men jag...

- Gör som pappa säger!

Ella tittar upp på sin mamma och fast hon både hör på hennes röst och ser på hennes ansiktsuttryck att hon ska göra som hon blir tillsagd så lyssnar hon inte. Hon vill också ha en fläta! Så hon tar ett steg framåt. Det rycker till så hårt i armen att det svartnar för ögonen på henne. Hon hör sin mamma skrika och sen blir allt svart.

Han tar sig över bäcken och snyftar till när fingrarna rör vid hårbandet. Det blixtrar till inom honom och han ser framför sig vad som hände på kvällen. Hur han slet armen ur led på Ella. Hur hans fru skrek. Maja som bara sitter där och stirrar rakt in i elden för hon vet vad som kommer att hända.

Och nu är de borta. Försvunna i skogen.

© Jenny Jansson 2016

Mitt bidrag till tidningen Skrivas novelltävling på temat saknade.