Titel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum
Handling: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
Jag tyckte: Det är sådär fint så att tårarna rinner längs kinderna och samtidigt hjärtskärande så man får ont i hela kroppen, precis som en Backman bok/novell ska vara. En underbar berättelse om livet och hur vi inte kan styra allt som händer. Får en att fundera över hur man själv kommer att ha det när man blir gammal. Kommer jag att komma ihåg det jag har varit med om? Kommer jag att känna igen mina barn när de kommer och hälsar på? Kommer jag över huvud taget att bli gammal? Så många frågor, men inga svar... Tiden får utvisa vad som händer!
Läs den!
Betyg: 5 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar