Titel: Träskkungens dotter
Originaltitel: The Marsh´s Kings daughter
Författare: Karen Dionne
Förlag: Nona
Handling: Om jag berättade för dig vad min mamma hette, så skulle du känna igen det med en gång. Min mamma var berömd, fastän hon aldrig ville vara det. En sådan berömmelse som hennes vill ingen ha.
Helena växer upp i en isolerad tillvaro långt ute i de vidsträckta träskmarkerna i övre Michigan. Hennes far lär henne allt om att överleva i det vilda. Hon lär sig spåra, jaga, fiska och hitta ätliga växter. Helena avgudar sin far och hon ringaktar sin kuvade mor. Men när Helena är tolv år inträffar en våldsam händelse som avslöjar sanningen om deras liv i träsket: att hennes far kidnappat hennes mor, som då var 14 år, och fört henne ut i träsket med våld. Helena är dotter till ett monster. När hon väl accepterat sanningen finns ingen återvändo. Hennes far måste stoppas och den enda som lärt sig hur man handskas med honom är hans dotter, Helena. Det blir en uppgörelse utan nåd.
Drygt femton år senare lever Helena en ordnad småstadstillvaro med man och två döttrar. Ingen vet att hon bytt sitt namn, blekt sitt hår och förseglat sitt förflutna. Men så nås hon av nyheten att hennes far, kallad Träskkungen av pressen, rymt från delstatens högsäkerhetsfängelse. Hon vet att han flytt ut i träsket och att hon är den enda som kan hitta honom. Nu tvingas Helena använda allt hennes far lärde henne som barn för att hitta honom. Snart inser hon att han inte är på rymmen utan på jakt efter henne.
Jag tyckte: En bladvändare utan dess like, spännande, gripande och otroligt välskriven!
Jag gillar hur boken är uppbyggd med varvningar av kapitel från när huvudpersonen är liten och nutid när hon är vuxen, det vävs ihop på ett perfekt sätt. Sen är jag helt fascinerad över hur författaren har kommit på den här historien, det är som något taget ur ett Criminal Minds avsnitt! Det är så overkligt och otäckt, men samtidigt så fantastiskt bra!
Jag kan verkligen se träsket framför mig när jag läser och hur det ändrar sig genom årstiderna.
Personbeskrivningarna är riktigt bra och karaktärerna beskrivs på ett sätt som gör att de verkligen känns som riktiga människor, allt från den lydande mamman och den elaka pappan som njuter av att skada andra människor. Det blir aldrig överdrivet och tillgjort för att det inte är på riktigt utan istället känns de väldigt verkliga.
Betyg: 5 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar