Titel: Vaggvisa
Originaltitel: Chanson douce
Författare: Leïla Slimani
Förlag: Natur & Kultur
Genre: Roman
Utgiven: 2018 (2016)
Därför läste jag boken: En av de nominerade böckerna till Årets bok 2019 och jag bestämde mig för att försöka läsa alla nominerade böcker.
Handling: Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.
Jag tyckte: Jag tror att jag hade lite för höga förväntningar på den här boken. Den var absolut bra och värd att läsa, men den hade inte det där lilla extra som jag förväntade mig när jag läste baksidestexten och det första kapitlet.
Jag kände att boken var lite fyrkantig, med det så menar jag att den inte kröp in på insidan av den där fyrkanten utan bara höll sig runt kanterna. Jag hade velat ha ett större djup och få veta mer om karaktärerna, det kändes som det bara petades lite på ytan och det gjorde boken lite opersonlig.
Annars så gillade jag verkligen hela storyn och hur barnflickan liksom sakta smyger sig in och tar över hela familjens liv. Otroligt obehagligt och nervkittlande. Sen är det väl alltid lite "skräckvarning" när det är barn inblandade.
Det som förhöjde storyn var de få kapitlen med tillbakablickar på andra personer och deras kontakt/möten med barnflickan. Då fick man en liten inblick i hur hon var som person och saker som hon har gjort. Hon är en lite speciell människa den där barnflickan.
Betyg: 3 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar