Titel: Försvinner och stannar kvar
Författare: Jenny Eriksson
Förlag: Idus Förlag
Handling: Ovanför skrivbordet sitter femtio gånger sjuttio centimeter av ett minne. Jag har samma blå ögon som mannen i tavlan. Klippt och klistrat från honom till mig. Bilen som mannen i tavlan lutar sig mot ser gredelin ut men är egentligen vinröd.
Var vinröd.
Jäkla verb som döden ändrar på. Hans tröja är stickad och han lutar sig mot bilen i en pose som inte skäms över sig själv. Även om kroppen är stolt så är blicken grumlig.
Föreläsningen i december väckte något i mig. Det var mannen i tavlan som ropade, det var den friska pappan bakom sjukdomen. Jag känner honom inte. Kan man lära känna en människa som inte längre lever?
Jag bestämmer mig.
Jag tyckte: Det går inte riktigt att förklara hur ont i själen jag får av att läsa den här boken. Den är otroligt gripande och fångar tag i en på ett otroligt sätt, så många känslor rusar genom kroppen och jag vet inte om jag ska sätta mig ner och gråta som ett litet barn eller skrika ut smärtan i orden jag läser.
Författaren får med ord fram det hon har gått igenom på ett sätt som gör att man förstår vad hon har gått igenom och känner det som hon har känt. Det gäller det som hände hennes pappa och hur det var att vara anhörig till någon som blir så sjuk att personen inte klarar av att ta hand om sig själv längre, att samtidigt bli behandlad som skit i skolan (ursäkta språket men det var precis så jag kände när jag läste boken) och att bli så utbränd att man inte vet vad man gör.
En bok som på ett bra sätt beskriver och förklarar hur en människa mår på insidan fast allt kanske ser helt ok ut på utsidan. En bok som behövs och som alla borde läsa!
Betyg: 4 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar